Terra Scaniae

Fler sökalternativ

• Stenåldern
• Bronsåldern
• Järnåldern
• Vikingatiden
• Medeltiden
• 1500-talet
• 1600-talet
• 1700-talet
• 1800-talet
• 1900-talet
• 2000-talet

Läs fakta om

• De oönskade barnen på 1800-talet
• Dopet
• Döden och begravningen

Barnets historia

På 1700-talet dog vart femte barn innan det hann fylla ett år. Orsakerna var flera. Maten de fick var inte tillräckligt näringsrik, hygienen var dålig, sjukdomar och okunskap om mediciner är bara några förklaringar till varför livet abrupt tog slut för så många småbarn.

Amning och föda

De flesta mammor ammade sina barn. Det gällde dock oftast inte kungliga eller adliga personer som istället lät så kallade ammor göra det. En amma var en kvinna som, mot betalning, gav bröstmjölk åt andra barn. Ofta var det fattiga kvinnor som försökte försörja sig på så vis. Deras egna barn, som många gånger var utomäktenskapliga, lämnades vanligen bort till någon främmande person. I modersmjölken fanns viktig näring som hjälpte barnet att bli motståndskraftigt mot sjukdomar.

Kohorn som flaska

Förutom att modersmjölken var det bästa för barnet så var komjölk för starkt för att ge åt ett litet spädbarn. När man började ge barnet mat från ”flaska” så använde man sig ibland av kohorn som nappflaska. I hornets smala ände fanns det en bit skinn som barnet sög på för att få i sig mjölken. När barnet blev lite äldre och skulle börja äta fast föda, tuggade en vuxen den mat som serverades, och spottade sedan ut maten och gav åt barnet att äta.

Lindning av barn

Från det att barnet var nyfött tills det var omkring ett år gammalt så lindade man det. Man vet inte riktigt när man började linda barn i Norden. Men det har åtminstone skett i Danmark på 1600-talet, och man fortsatte att göra det ännu på 1800-talet.

När man lindade ett barn placerade man barnets armar längs med kroppen, och sedan virade man lindan från barnets fötter upp till hakan, alla kroppsdelar blev därmed inneslutna i lindan. Man lindade tyget så hårt kring barnet att han eller hon inte kunde röra sig. På så sätt låg barnet som i en hårt packad påse.

Material

Själva lindan var ett långt band, och i änden av bandet satt två knytband, som man knöt ihop när man lindat barnet. Materialet i lindan har varierat, ibland var det gjort av linnetyg, och ibland var lindan stickad av ull- eller bomullsgarn. Även bredden och längden på lindan har varierat, men den skulle vara så lång att den räckte till att linda in hela barnet.

I bondefamiljerna var det dock annorlunda. Här fortsatte man klä barnen i samma kläder som de vuxna bar. I bondefamiljen gjorde man inte någon åtskillnad mellan vuxen och barn, oavsett om det gällde klädsel eller arbete.

Skälen till att linda barn

Anledningarna till att man lindade barn var flera. Först och främst skulle lindan hålla det som fanns under lindan, en stor blöja och flera andra lager av tyg, på plats genom att man virade lindan över det.
Samtidigt var det lättare att hantera ett barn som, när det lindades så hårt, blev orörligt. Dessutom trodde man att man kunde räta ut barnets armar och ben om man lindade det hårt, så att barnet på så vis skulle få en rak växt.

Kolt

När barnet blev lite äldre, kring ettårsåldern klädde man det i något som kallas kolt. Det var ett klädesplagg som såg ut som en klänning, som både pojkar och flickor kläddes i.
Man trädde kolten över huvudet, den hölls ofta samman av ett bälte kring midjan.

Kolten var från början ett plagg som vuxna använde, men under 1500-talet började man använda plagget till barn och det har man gjort ända in på 1900-talet. Kolten utvecklades under århundradena, den blev framförallt kortare och kortare. Till slut var den så kort att den bara räckte till höften. Man började då använda kjol och byxor till kolten, som alltså utvecklats till en blus/skjorta.

Miniatyrer av vuxna

När barnen blev fyra-fem år gamla slutade man klä dem i kolt. Istället klädde man upp barnen i samma typ av kläder som de vuxna bar. De såg ut som miniatyrer av de vuxna.
Precis som de vuxna kvinnorna använde adelns och de rika borgarnas flickor korsett, och barnens klänningar var lika utsmyckade som kvinnornas. På motsvarande sätt var det för de adliga pojkarna. De bar samma kläder som de vuxna männen – de hade till och med små miniatyrvärjor, det var bara storleken på kläderna som skiljde dem åt.

Traditionen förändras

Traditionen att klä barnen som miniatyrvuxna hade varit sedvana sedan 1300-talet. Det började dock förändras så smått under slutet av 1700-talet, men främst under 1800-talet. Man började i vissa kretsar nu anpassa klädseln och försökte klä barnen just som barn. Till att börja med gällde detta framförallt pojkarna, men successivt började även flickornas klädsel att anpassas efter deras ålder.

Längden på flickornas klänningar blev nu kortare, och man började också sy upp barnklänningar i kraftigare tyger, t.ex. bomull, medan kvinnornas klänningar fortsatte att vara av mera ömtåligt material.

I bondefamiljerna var det dock annorlunda. Här fortsatte man klä barnen i samma kläder som de vuxna bar. I bondefamiljen gjorde man inte någon åtskillnad mellan vuxen och barn, oavsett om det gällde klädsel eller arbete.

Aga

Så länge barn inte kunde gå eller tala var de just barn, och därmed uteslutna från vuxenvärlden. Man ansåg att barn var ett slags mellanfigur, något som inte riktigt var människa. Barndomen var något som alla måste lida sig igenom, och de vuxnas roll var att uppfostra barnen, ofta genom att aga dem. Syftet med agan var att fördriva det onda som barnet kunde bära med sig sedan födseln. Det fanns nämligen de som ansåg att barn var fulla med synder då de föddes, och att synderna endast kunde fördrivas genom sträng uppfostran. Det var viktigt att driva ondskan ur barnen medan de var små och ännu formbara.

En väluppfostrad flicka var tyst och blyg. Boklig bildning var för det mesta inte förunnat flickor. Det var det däremot för pojkar. Medan flickorna fick sin uppfostran i hemmet så var det brukligt att pojkar skickades iväg.

1600-talet innebar förändring

Under 1600-talet började detta dock långsamt att förändras. Man ansåg inte längre att barn var något ont, utan en svag oskyldig varelse. Att aga barnen för att uppfostra dem skulle vara en sista utväg, om inget annat fungerade. Däremot ifrågasatte man aldrig huruvida man skulle slå ett barn eller inte. Det var självklart att stryk var ett sätt att få fason på sina, eller andras barn. Det var inte förrän 1979 som det blev förbjudet för föräldrar att slå sina barn i uppfostringssyften.

Stora skillnader beroende på samhällsklass och kön

Barndomen har skiljt sig åt avsevärt beroende på vilken samhällsklass föräldrarna tillhörde. De barn som föddes i en bondefamilj gick en helt annorlunda framtid till mötes än de barn som föddes inom de högre stånden.

Fostran till ett socialt liv inom adeln

Flickor till adliga och andra högre ståndspersoner uppfostrades till att ha hand om ett stort hushåll. Det var också viktigt att flickor ur de högre samhällsklasserna skulle kunna föra sig i sociala sammanhang. Därför uppfostrades de i dans, sång, och teckning bland mycket annat. Flickorna skulle även lära sig att vara underdåniga sin blivande make. En väluppfostrad flicka var tyst och blyg.

Boklig bildning var för det mesta inte förunnat flickor. Det var det däremot för pojkar. Medan flickorna fick sin uppfostran i hemmet så var det brukligt att pojkar skickades iväg. Antingen till en skola, eller till en annan familj. Historia, kristendom, latin och fäktning är bara några av de ämnen som stod på pojkarnas schema. När de var i fjorton – femton års åldern var det vanligt att de åkte till något universitet för att studera där.

Fostran av “smådrängar” och “småpigor” av allmogebarnen

Vid mitten av 1700-talet var antalet invånare i Sverige ungefär två miljoner, och av dem var ungefär tiotusen adliga, varav ungefär trehundra var bosatta i Skåne. Man förstår av det resonemanget att de allra flesta barnen inte kom från någon högadlig familj. Istället var nästan alla barn allmogebarn.

Allmogebarnen levde ett helt annat liv än vad adelsbarnen gjorde. De uppfostrades för att lära sig hur arbetet på gården fungerade. Barnen deltog tillsammans med de vuxna i det dagliga arbetet, eftersom det var genom att delta i arbetet på gården som barnen kunde lära sig hur den skulle skötas. Vid ungefär sju års ålder fick de börja med enklare uppgifter, såsom hämta ved eller vatten, passa elden eller djur. När de blev äldre fick de allt mer avancerade arbetsuppgifter.

Flickorna lärde sig av sin mamma och pojkarna följde med pappan och lärde sig av honom. Genom att använda pojkarna och flickorna som ”smådrängar” och ”småpigor” fick bondefamiljen samtidigt ett mindre behov av lejd arbetskraft. Om det fanns tid för lite lek så lekte barnen. Leken var ofta en härmning av de vuxnas arbete och arbetssysslor.

Skriv ut (utskriftsvänligt format)