De oönskade barnen på 1800-talet
Kategori: Familjen, livet och döden
Det har i alla tider funnits barn som varit oönskade. Speciellt svårt har det varit för kvinnor som blev gravida utan att vara gifta, eftersom många människor ansåg att det betydde att kvinnan var en dålig människa.
Innehåll:
Ända fram till 1741 fick ogifta mödrar utstå offentliga skamstraff. Ett sådant straff var det som kallades kyrkoplikt. Det var ett straff som innebar att kvinnan tvingades stå på en pall, som kallades pliktpall, längst ner i kyrkan under gudstjänsten. Efter att prästen förkunnat synderskans brott skulle hon erkänna och be om förlåtelse.
Aborträtten
I Sverige fick vi fri aborträtt 1974, men 1938 fick vi en lag som tillät abort i undantagsfall. Eftersom det ända fram till år 1938 var helt förbjudet att göra abort har kvinnor tagit till olika desperata metoder för att göra sig av med fostret.
Illegala abortmetoder
Under 1800-talet var fosfor ett sätt som användes. Fosforn skrapade kvinnorna ihop från fosfortändstickor (som numera är förbjudna). Det var ett förhållandevis lätt sätt att gå till väga eftersom det bara behövdes fosfor från runt 25 stycken tändstickor. Men som abortmetod var det mycket riskabelt. Visst dog fostret, men det gjorde även kvinnan många gånger. Om kvinnan överlevde abortförsöken fanns det risk för att hennes brott uppdagades.
Eftersom det ända fram till år 1938 var helt förbjudet att göra abort har kvinnor tagit till olika desperata metoder för att göra sig av med fostret.
I slutet av 1800-talet var straffet för olika abortförsök mellan sex månader upp till sex års fängelse.
Omhändertagandet av oönskade barn
Om en kvinna eller man inte kunde eller ville ta hand om sitt barn kunde de, mot betalning, lämna det på ett barnhus. Barnen ackorderades, d.v.s. placerades, sedan i fosterhem.
Fattigvårdsauktioner
Ett sätt att placera ut barn i fosterhem som användes ibland var att auktionera ut barnen vid så kallade fattigvårdsauktioner.
Vid auktionen, som ofta hölls på kyrkbacken, radades barnen upp efter varandra, för att sedan en och en auktioneras bort. De personer som krävde minst ersättning för att ta emot ett barn blev ofta barnets fosterfamilj.
Fosterfamiljer
Vanligtvis var nämligen de som tog emot ett fosterbarn själva fattiga, och såg barnet som en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Om personen eller familjen som tagit emot fosterbarnet av någon anledning inte var nöjd med honom eller henne tvingades barnet utstå en ny auktion följande år.
Inackordering av oönskade barn
Ett alternativ till inackordering var så kallad rotegång. Rotegång innebar att barnen fick gå runt och tigga inom en speciell rote, d.v.s. ett område. Bönderna inom området var skyldiga att ta emot och ge barnen mat. Barnet som gick rotegång bar på en så kallad fattigbricka. Det var ett litet trästycke där det stod skrivit i vilken ordning barnet skulle gå till gårdarna, och hur länge han eller hon skulle stanna på gården.
Stora risker för oönskade barn
Men det fanns även mödrar som inte hade råd att betala den avgift som krävdes för att lämna sitt barn på barnhus. De letade då själva upp en person eller familj som kunde tänka sig att ta emot barnet mot en engångssumma. Men det var riskabelt för barnets liv. Engångssumman, som skulle garantera mat och kläder åt barnet, frestade nämligen en del kvinnor, eftersom där fanns pengar att tjäna.
“Fosterhemsindustri” och “änglamakerskor”
Det fanns de fostermödrar som genom vanvård, bland annat genom överdoser av opium (barnen fick opiumdroppar för att de skulle vara tysta) tog livet av många fosterbarn. Ju större omsättning på barn, desto mer pengar tjänade fosterföräldrarna. Det hela gick så långt att man talade om en ”fosterhemsindustri”, och en del av kvinnorna kallades ”änglamakerskor”. Ordet ”änglamakerskor” kommer sig just av att de barn som togs emot mot en engångssumma löpte viss risk att dö i fostermödrarnas vård – efter döden blev barnen änglar.
“Änglamakerska” i Helsinborg
Ett exempel på en änglamakerska är den kvinna i Helsingborg som under perioden 1915 – 1917 annonserade att hon tog emot fosterbarn mot en engångssumma. Hon dödade inte mindre än åtta barn. Kvinnan dränkte barnen i en tvättbalja och eldade sedan upp barnkropparna i en kakelugn. Hur vanligt det var med änglamakerskor är dock svårt att säga. Många gånger handlade det kanske om okunskap från fostermödrarnas sida. Men trots allt så var dödligheten för fosterbarn under 1800-talet högre än för andra barn.
Källredovisningar
Litteratur
Banér, Anne. Bilden av barnet från antiken till 1900. Stockholm 1994.
Holmdahl, Barbro. Tusen år i det svenska barnets historia. Lund 2000.
Dígital media
Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000.
Skriv ut (utskriftsvänligt format)
